Angivelsen.
»god natt» ilade hon bortåt korridoren och stängde in sig på sin kammare, äntligen ensam med sina tankar.
X.
Angivelsen.
Vad gjorde under tiden Juliette?
I hennes oroliga inre rasade en kamp mellan två makter, så hätska och oförsonliga, som någonsin sönderslitit en arm människosjäl. Å ena sidan den inför Gud avlagda eden, fadern, den döde brodern — å den andra den instiktlika fasan för ett brott, den ofrivilliga tacksamhetskänslan, skräcken för att löna gott med ont …
Striden var hård, och hon höll på att duka under. Hon försökte jaga bort alla minnen, sökte glömma den hemska midnattsscenen för tio år sedan, broderns blodstänkta lik, faderns knotiga hand, som hårt höll om hennes egen, medan han besvor henne att fullgöra vad han var för gammal och svag för att själv sätta i verket.
Edens ord skallade i hennes öron:
— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig, svär jag att —
Och hon hade högt och lydigt upprepat orden, med handen vilande emot broderns bröst och Herren Gud blickande ned på henne, ty hade hon icke själv bett honom lyssna?
— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död. Måtte min broders själ förbliva i skärselden till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas!
Det nästan tycktes henne, som om fadern och brodern stumt manande och förebrående stodo bredvid henne, där hon låg på knä och bad — o Gud, vilka brinnande böner!
I många avseenden var hon endast ett barn. Hela sin ungdom hade hon framlevat i avskildhet från världen, antingen i sällskap med den totalt nedbrutne fadern, eller, längre fram, mellan
69
