Angivelsen.
tio år sedan. Hennes personliga känslor borde helt och hållet lämnas å sido.
Hur hade icke Charlotte Corday förnekat sin kvinnliga natur och blott haft målet för ögonen, när hon sökte Marat i badet och genomborrade honom med sin kniv!
Juliette blev liggande på sina knän i flera timmar. Hon hörde Anne Mie komma hem och Déroulèdes välkomnande röst i trappuppgången. Och hon kände ett styng i sitt hjärta vid tanken på de båda andra, som voro oskyldiga och ändå skulle få sin del av lidandet — madame Déroulède och den stackars ofärdiga Anne Mie. De hade ingenting ont gjort, och ändå skulle brottets följder sträcka sig även till dem …
När den nya dagen grydde, reste sig Juliette från det sömnlösa läger, där hon utkämpat sin sista strid, badade sina brännheta ögon och ansiktet med vatten, ordnade sitt hår och sin dräkt. Därefter satte hon sig ned vid bordet och började skriva.
Hon var nu som förvandlad. Den andliga krisen var överstånden, beslutet fattat. Hon skred nu utan tvekan till verket.
Hon nedskrev omsorgsfullt och med stadig stil den angivelse av medborgaren-deputeraden Paul Déroulède, som blivit ett historiskt dokument och omtalas av Frankrikes hävdatecknare.
Många äro de, som sett det i Musée Carnavalet i dess glaslåda. Dess gulnade papper och matta bläck uppenbara ingenting av den själsstrid, som föregick dess tillkomst. Den ojämna, rätt oövade stilen lämnar ett stumt och gripande vittnesbörd om en av de dystraste tragedier, som denna tidsålder av sorg och brott någonsin inrymde.
»Till de nu i Nationalkonventet församlade folkrepresentanterna!
I tron och liten på folkrepresentanten, medborgaren-deputeraden Paul Déroulède. Han är falsk och en förrädare mot republiken. Han har för avsikt och hoppas även fullfölja den — att befria förutvarande Marie Antoinette, änka efter förrädaren Louis Capet. Skynden, I folkets representanter; bevis på detta påstående, papper och planer, finnas ännu i huset hemma hos medborgaren-deputeraden Déroulède.
Dessa uppgifter lämnas av en som vet.
