Angivelsen.
I. Den 23 Fructidor.»
När brevet var färdigskrivet, genomläste hon det omsorgsfullt, företog de få små rättelser, som ännu äro synbara på det gulnade dokumentet, vek därpå samman skrivelsen, gömde den inne i vecken av sin halsduk, svepte en mörk kappa med kapuschong omkring sig och smög ljudlöst ut ur sitt rum.
Huset låg stilla och tyst. Hon ryste till, när den svala morgonluften fläktade mot hennes heta kinder — den föreföll henne som stumma vålnaders andedräkt.
Hon skyndade hastigt utför trapporna, och brådskande sköt hon undan de tunga riglarna framför dörren utåt gatan. Så gled hon ljudlöst ut.
Staden började redan röra på sig. Här var ingen tid att sova, när så mycket måste göras för den hotade republikens trygghet. Då Juliette styrde kosan mot floden, mötte hon den stora skara arbetare, som voro sysselsatta med försvarsverken.
Bakom henne i Luxembourg-trädgården och längs hela motsatta sidan av floden flammade redan ässjorna, och smederna lade sista handen vid nyss tillverkade gevär.
Juliette passerade nu vid varje steg de stora plakaten, som nitats fast vid de höga, galgliknande ställningarna och kungjorde för varje förbigående medborgare, att Frankrikes folk rest sig och gripit till vapen.
Tvärs över Place de l’Institut synes en lång rad med torgkärror, lastade med grönsaker och en smula frukt, komma långsamt knogande på väg inåt staden. De bära alla små flaggor i trikolorens färger, och en pik och en frygisk mössa kröna flaggstången allra överst.
De äro goda patrioter, dessa handelsträdgårdsmästare, som komma in dagligen för att mata Paris’ svältande pöbel med sina lätt räknade skäppor vattnig potatis och de usla, maskätna kålhuvuden, som den brodersälskande revolutionen fortfarande tillåter dem att odla.
Så här tidigt på morgonen sköter envar sina enskilda sysslor; mördandet i det allmännas tjänst tar ej vid förrän längre fram på dagen.
73
