»Min är hämnden.»
Då hörde hon hans fotsteg mot förstugans stenplattor. Anne Mies vemodiga sång hade dött bort på avstånd. Hon ryckte till och reste sig hastigt, i det att hon strök bort tårarna med handen. Drömmen var sin kos, och hon blygdes över sin svaghet.
Helst hade hon velat fly ur huset, men nu var det för sent. Han hade kommit ut ur sitt arbetsrum, och när han såg henne ligga där på knä och gråta, steg han hastigt fram, i det han dock med sin naturliga finkänslighet sökte låtsa, som om han ej märkt hennes sinnesrörelse.
— Ämnar ni er ut, mademoiselle? frågade han artigt, då hon svepte kappan tätare omkring sig och närmade sig dörren.
— Ja ja, svarade hon hastigt, ett litet ärende, jag —
— Är det någonting, som jag kan uträtta åt er?
— Nej tack.
— För så vitt, återtog han med synbar förlägenhet, för så vitt ert ärende skulle tåla vid en smula uppskov, finge jag anhålla om äran av eder närvaro under några minuter inne i mitt arbetsrum?
— Mitt ärende tål intet uppskov, medborgare Déroulède, sade hon med bibehållen fattning, men vid min återkomst kanske jag kunde —
— Jag flyttar hemifrån om en liten stund, mademoiselle, och jag skulle önska att få bjuda er farväl.
Han steg åt sidan för att låta henne passera, antingen ut genom gatdörren eller ock tvärs över förstugan in i hans arbetsrum.
Hans stämma röjde ej en skymt av förebråelse mot gästen, som tycktes ha ämnat lämna honom utan ett ord till tack och farväl. Om ett sådant tonfall förmärkts, hade Juliette antagligen gått sin väg på trots. Som det nu var, drogs hon av ett slags magnetisk kraft emot honom, och med en knapp skönjbar åtbörd av samtycke gled hon förbi honom in i rummet.
Studiekammaren var mörk och sval, ty rummet vette åt väster, och luckorna hade varit förskjutna för att stänga ute den heta augustisolen. I början såg Juliette ingenting, men hon kände hans närvaro, då han följde henne in i rummet och lämnade dörren en smula på glänt.
79
