»Min är hämnden.»
— Det var vänligt av er, mademoiselle, sade han med ett vekt tonfall, att villfara min begäran, som måhända var förmäten. Men som ni kanske hört, lämnar jag huset i dag, och jag hyste en självisk längtan efter att höra er röst bjuda mig farväl.
Juliettes stora, heta ögon hade omsider vant sig vid det omkring henne rådande halvmörkret. Hon kunde tydligt urskilja honom, där han stod tätt invid henne med hållningen uttryckande den djupaste vördnad, nästan ödmjukhet.
Studiekammaren var som vanligt städad och ordentlig, antydande en arbetsam och nitisk mans regelbundna vanor. På golvet stod en kappsäck, vars läderremmar redan voro hopspända som för en stundande resa, och ovanpå den hade placerats en tjock dokumentportfölj av starkt svinläder, tillsluten medels ett litet lås av stål.
Juliettes ögon stannade ofrivilligt vid denna portfölj med ett uttryck av fasa. Tydligen innehöll den Déroulèdes hemliga papper, planerna för Marie Antoinettes rymning ur fängelset, de pass, om vilka han talat dagen förut med sin vän, sir Percy Blakeney — i själva verket alla de bevis, som hon erbjudit folkrepresentanterna som stöd för sin angivelse mot medborgaren-deputeraden Déroulède.
Efter sin anhållan, att hon skulle stiga in i hans arbetsrum, hade han ej sagt någonting mera. Han väntade på att hon skulle tala, men hennes röst kändes som slocknad; osynliga händer av järn tycktes gripa om hennes strupe och kväva de ord hon längtat få uttala.
— Vill ni önska mig lycka på färden, mademoiselle? frågade han sakta.
Lycka på färden! Vilken ohygglig ironi låg ej i de orden? Vart styrde han färden, om inte till giljotinen, och just nu sökte han fatta den hand, som med vett och vilja sänt honom dit.
Slutligen lyckades hon bli herre över sig själv så pass att hon med tonlös röst fick fram:
— Ni blir inte borta länge, medborgare Déroulède?
— I dessa tider, mademoiselle, svarade han, kan varje farväl bli ett farväl för alltid. Men som jag redan nämnt, flyttar jag
80
