Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/90

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Min är hämnden.»

på oss utanför Normandies kust. Jag har redan ombestyrt båda edra pass och vidtagit alla åtgärder för att er resa skall gå bra så långt som dit, och sir Percy eller någon av hans vänner skall laga så, att ni välbehållna komma ombord på den engelska jakten. Det har han redan lovat mig, att han skall göra, och jag litar på honom som på mig själv. Vad resan genom vårt eget land angår, så är mitt namn tillräcklig borgen för att ingenting ont skall vederfaras er, och om ni så tillåter, resa min mor och Anne Mie i ert sällskap. Sedan —

— Jag ber er — sluta, citoyen Déroulède! avbröt hon med plötslig häftighet. — Ni får förlåta mig, men jag kan inte på detta sätt låta er vidtaga alla förberedelser åt mig. Pétronelle och jag få reda oss bäst vi kunna … Er tid och er möda bör ni ägna dem, som ha anspråk på er, medan jag, en främling —

— Ni uttrycker er ovänligt, mademoiselle, här är ju ej minsta tal om anspråk.

— Och ni har ingen rätt att tänka —

Hennes nervösa oro tilltog, och hon drog hastigt undan sin hand, som han försökt fatta.

— Jo förlåt, därvidlag begår ni ett misstag, avbröt han allallvarligt. — Jag har rätt att tänka på er och på er välfärd — den oomtvistliga rätt, som min stora kärlek till er ger mig.

— Medborgare Déroulède!

— Ack, Juliette — jag känner nog min dårskap och min stora förmätenhet! Jag vet, hur stolta edra rasfränder och ert parti äro och hur ni alla förakta den smutsiga pariserpöbelns anhängare. Har jag väl sagt, att jag någonsin eftersträvat er kärlek? Jag undrar, om det ens föresvävat mig i drömmen. Jag endast vet, Juliette, att ni för mig är någonting besläktat med änglarna, någonting skärt och luftigt, som ej får beröras och som måhända är omöjligt att förstå … Men, älskade, just denna dårskap får vara min ursäkt, och jag ville ej låta dig försvinna ur mitt liv utan att berätta för dig om det, som gjort varje timme av de tre senaste veckorna till en lycksalighet för mig, min kärlek till dig, Juliette!

Han talade med sin lågmälda, uttrycksfulla röst, och med samma milda, övertygande tonfall, varmed hon en gång hört honom föra den olyckliga Charlotte Cordays talan. Och dock

82