Damoklessvärdet.
Och äntligen talade Gud. Från den himmel, dit så många fruktlösa böner höjas, skallade nu Hans stämma, högt ljudande, obeveklig och förfärlig:
— Min är hämnden! Jag skall vedergälla det!
XII.
Damoklessvärdet.
— I republikens namn! Öppna!
Försjunken i sina tankar och drömmar och stundens lycka hade Déroulède ej uppfattat någonting av vad som under de senaste sekunderna försiggått i huset.
Anne Mie, som fortfarande sjöng sin vemodiga lilla visa, medan hon skötte sina sysslor i köket, hade ej funnit någonting ovanligt i att det ringde på dörrklockan. Hon drog ned ärmarna över sina smala armar, slätade ut sitt vita köksförkläde och gick först därefter för att se, vem den besökande kunde vara.
Men så fort hon öppnat dörren utåt gatan, förstod hon.
Framför henne stodo fem män, av vilka fyra buro nationalgardets uniform, och den femte det trefärgade axelskärp med guldfransar, som angav, att han stod i nationalkonventets tjänst.
Denne man tycktes föra befälet över de övriga, och han steg genast in i förstugan, åtföljd av sina fyra kamrater. På ett tecken från honom hindrade de ögonblickligen Anne Mie från att följa sin första ingivelse — att springa till studiekammaren och underrätta Déroulède om faran.
Ty att här var fara å färde, den mest överhängande dödsfara, därpå tvivlade hon icke ett ögonblick. Det skulle hon ha förstått, även om hon ej från första början instinktlikt anat det. En blick på de fem männen hade varit nog för att säga henne det. Deras hållning, deras korta kommandoord, deras myndiga min, när de skredo tvärs över förstugan — allting förrådde ändamålet med deras besök: en husvisitation hemma hos medborgaren-deputeraden Déroulède.
Merlins »lag angående de misstänkta» hade redan trätt i full kraft. Någon hade angivit citoyen Paul Déroulède för allmänna välfärdsutskottet, och i detta nådens år, 1793 efter den gamla
84
