Damoklessvärdet.
vårdslösa prägeln över den taniga gestalten, de långa, skrangliga lemmarna och det smala huvudet med dess ormögon och något inåtgående haka. I likhet med Marat, hans mönster och förebild, lade Merlin an på smutsiga och trasiga kläder. Den äkta sans-culottismen, individens degradering till den sociala stegens allra lägsta pinne, kännetecknade varje handling av denna den stora revolutionens sorgligt beryktade produkt.
Till och med Déroulède, som besjälades av ett stort, allting förstående medlidande för mänskliga fel och brister, ryggade tillbaka vid åsynen av denna uppenbarelse, vilken verkade som en fruktansvärd parodi på vissa välmenande utopisters strävanden och önskemål.
Merlin förvred munnen till ett löje, när han såg Déroulède stå där lugn och oberörd och välklädd, liksom beredd att mottaga en ärad gäst snarare än en uppmaning att som fånge följa med och underkasta sig ett förolämpande förhör.
Merlin hade alltid hatat den populäre medborgaren-deputeraden. Som vän och snyltgäst hos Marat och hans anhang hade han nu i två års tid använt allt det inflytande han ägde för att bringa Déroulède in under misstankens svarta slagskugga.
Men Déroulède ägde folkmassans öra; ingen behärskade som han konsten att göra sig hörd och förstådd. Ingen uppfattade som han den tusenstämmiga kören av en upphetsad pöbel, och nationalkonventet, förfärat över denna vulkan, som kommit till utbrott, kände, att en folkkär medlem av dess församling var mera nyttig att ha som levande än som död.
Men nu fick Merlin till sist sin vilja fram. Just i dag hade en anonym angivelse mot Déroulède nått allmänna åklagaren. Tinville och Merlin voro mycket såta vänner, så att den senare utverkade tillåtelsen att få meddela den hatade fienden, att hans undergång stod för dörren.
Ett ögonblick blev han stående och betraktade husets herre, i fullt mått njutande av situationen. Ljuset från den rymliga förstugan föll rakt på Déroulède kraftiga gestalt, på hans mörka, fast mejslade drag och de livfulla, flammande ögonen. Bakom honom låg arbetsrummet höljt i dunkel med sina tätt förskjutna fönsterluckor.
87
