Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Damoklessvärdet.

Merlin vände sig till sina karlar, och alltjämt lika belåten med sin roll av katt, som leker med råttan, pekade han på Déroulède med ett leende och en axelryckning.

Voyons donc! sade han med en rå ed, i det han föraktfullt spottade på golvet, aristokraten tycks inte förstå, att vi äro här i republikens namn. Det finns ett gott gammalt ordstäv, medborgare-deputerad, fortfor han, åter vänd till Déroulède, som ni tycks ha glömt, och det är, att krukan går så länge efter vatten, tills hon slutligen spricker. Ni har under de senaste tio åren konspirerat mot folkets frihet, men nu har vedergällningens timme slagit. Nationalkonventet önskar veta, vad ni kokat ihop för nätta intriger här mellan dessa fyra väggar, och det har uppdragit åt mig att taga reda på allt vad som i detta avseende kan vara av intresse.

— Till er tjänst, medborgare-deputerad! sade Déroulède, i det han lugnt steg åt sidan för att släppa fram Merlin och hans män.

Motstånd var gagnlöst, och likt alla starka och beslutsamma naturer visste han, när det var rådligast att underkasta sig.

Hittills hade Juliette varken rört sig eller yttrat ett ljud. Föga mer än en minut hade förflutit sedan det ögonblick, då den första myndiga befallningen att öppna i republikens namn likt en olycksbådande stormklocka skallat genom det stilla huset. Déroulèdes kyssar kändes ännu varma på hennes hand, hans kärleksord ljödo ännu i hennes öron.

Och nu lurade här den ohyggliga dödsfara, som hon med egna händer dragit över den man, hon älskade.

Om själen kan antagas få tillåtelse att med ett ögonblicks outsäglig smärta och ångest försona en begången, svår synd, så genomgick i sanning Juliette i denna stund denna luttring.

Hur hade hon icke låtit sig vilseleda av denna ed! Hur hade hon på detta sätt kunnat trampa heder och tro och tacksamhet under fötterna! Hela hennes beteende föreföll henne så övermåttan avskyvärt, att hon nästan betogs av fysiskt illamående.

Men nu var det för sent. Vartill nyttade nu all ånger och ruelse, all frätande smärta!


88