12
Dessa data böra vi troligen sätta i samband med det faktum, att vi i april 1516 finna Olavus Petri inskrifven vid Leipzigs universitet. Antagligen hade han kort förut lämnat Upsala, samtidigt med det att undervisningen därstädes upphörde, och begifvit sig till Tyskland för att där fullborda sin vetenskapliga bildning.
Icke långt från Leipzig låg det nya universitetet i Wittenberg, hvilket instiftats 1502, och i Leipzig hörde Olavus säkerligen ryktet berätta om en af Wittenbergs lärare, den unge augustinermunken Martinus Luther, hvilken genom sin varma religiositet, sin stora teologiska lärdom och sin förmåga såsom föreläsare redan framstod såsom sitt universitets främste man. Tydligen lockad af detta rykte lämnade Olavus Leipzig och lät på sommaren eller hösten 1516 inskrifva sig vid Wittenbergs högskola.
I sin nye lärare hade han funnit en befryndad ande, en man för hvilken kännedomen om de andliga sanningarna icke blott var en vetenskaplig angelägenhet, utan i främsta rummet ett hjärtats kraf, en man hvilken under väldiga själsstrider kämpat sig fram till sin öfvertygelse och som aldrig tvekat att för denna offra hvarje timlig fördel.
Då man ser ett porträtt af Luther — denna breda, undersätsiga figur med de trygga anletsdragen — mottager man i främsta rummet intrycket af en man med sund, borgerlig lifsglädje. Men Luther hade icke alltid varit denna trots all hetsighet likväl så harmoniska natur. Det hade funnits en tid, då också han erfarit samma sönderslitande, hopplösa känsla af syndens herravälde, som medeltidens människor känt, och denna
