14
för Olavus Petris ankomst till Wittenberg redan öfvergått till klar opposition mot skolastikens spetsfundigheter. Samtidigt lät han sina lärjungar — och bland dem väl ock Olavus Petri — hålla disputationer öfver teser, som han själf uppställt och hvilka just voro riktade mot den skolastiska metoden. Genom dessa meningsbyten tvingades de unga studenterna icke blott att sätta sig in i mästarens egen tankegång, utan de lärde sig äfven att till deras värde uppskatta och gendrifva de inkast, som däremot kunde från motsatt håll göras. Det var således icke oförberedd som Olavus sedermera upptog striden mot sitt lands medeltidsteologer.
Under samma år predikade äfven Luther flitigt för menigheten i Wittenberg, stundom t. o. m. dagligen, och sökte därunder att i en så lättfattlig form som möjligt framlägga kristendomens enklaste grundsanningar; så predikade han under åren 1516 och 1517 öfver tio Guds bud och Fader vår.
Denna på samma gång lårda som folkliga värksamhet måste mäktigt hafva invärkat på en man som Olavus Petri, hvilken mer än någon annan af 1500-talets svenskar ägde en naturlig begåfning att enkelt och flärdfritt för menige man tolka äfven de svåraste punkterna i trosläran. Måhända var det under åhörandet af dessa predikningar, som han först lärde sig att uppskatta denna svåra konst att tala till de enfaldiga och olärda. I Peder Galles föreläsningssal hade han säkerligen icke fått väckelsen därtill.
Men ännu hade ingen någon känsla af att i allt detta låg brodden till en ny religiös åsikt, och utan de yttre omständigheternas slagregn hade den späda