plantan kanske icke slagit ut i blom. Själf var Luther en alldeles för from man för att vilja bryta med den katolska kyrkan; ehuru han icke var blind för dess brister, vördade han ännu både denna och dess öfverhufvud, och endast genom det motstånd, som hans mest moderata fordringar rönte, tvingades han att draga ut slutsatserna ur sina åsikter. Man kan utan öfverdrift säga, att det var hans motståndare, som genom sin taktik lärde honom att inse, hvad hans grundsatser i själfva värket inneburo.
Den yttre anledningen till den strid, som nu började, är väl bekant det var tvisten om aflatshandeln.
Icke blott en man med Luthers djupa känsla för syndens betydelse måste uppröras i sin sjal öfver detta skamliga schacker, utan denna förtrytelse var allmän i hela Tyskland. Skillnaden var kanske egentligen den, att under det alla andra tego, så ägde Luther nog mod att göra sig till en tolk för den allmänna meningen. Den 31 oktober 1517 anslog han sina ryktbara 95 teser, och därmed började striden.
Man må dock icke öfverdrifva skärpan i dessa satser. Luther drömde ännu icke om något affall från kyrkan; tvärtom gjorde han anspråk på att uttala påfvens och alla fromma kristnas tankar. Han förnekade icke häller påfvens rätt att meddela aflat för sådana förseelser, som begåtts mot kyrkans lagar och förordningar, men för vårkliga synder — säger han — kan påfven endast gifva aflat, så vida syndaren förut erhållit förlåtelse af Gud, och därtill fordras, att han med hela sin själ vändt sig från synden och till tron på Guds
