sig då på unionspartiets sida, och Olavus Petri afsändes af honom till Stockholm för att förmå staden att kapitulera för konung Kristian. Äfven öfriga underhandlingar skildrar han med ett ögonvittnes åskådlighet, och slutligen veta vi, att han följde biskopen till Stockholm, där han blef åsyna vittne till Stockholms blodbad, af hvilket han gifver en gripande skildring. Måhända sväfvade äfven hans eget lif härunder i fara, äfven om icke den anekdot är tillförlitlig, som berättar att han själf hållit på att dragas in i spetsgården bland de lifdömde.
Efter biskop Matthias afrättning var hans värksamhet som kansler troligen afslutad, och han återvände till Strängnäs för att där ägna sig åt lugnare sysselsättningar. Då han mottog kanslersämbetet hade han antagligen ännu ej öfvergifvit den afsikt han väl ursprungligen haft, nämligen att blifva katolsk prest, och i september 1520 lät han viga sig till diakon eller halfprest. Luther själf hade då ännu ej definitift brutit med den katolska kyrkan — det var först i december samma år som han högtidligen brände den påfliga bannlysningsbullan — och Olavus trodde säkerligen ännu på möjligheten att förena de nya åsikterna med de gamla.
I sin biografi öfver Olavus Petri meddelar Hallman ett bref, hvars uppgifter han själf vidare utbroderar. Enligt detta skulle Olavus Petri redan 1521 hafva uppträdt i strängt reformatorisk riktning. Vid faderns begrafning 1521 skulle han nämligen i skarpa ord hafva farit ut mot påfven, mot själamässor och mot munkväsendet. Men det bref, hvarpå denna ofta an-
