om Kristi födelse. “Och vi se här i hurudan motto Kristus lät sig föda. Först när allra värst stod till med Guds allmoge, som voro judarne, då de voro komna under främmande herres våld och hade själfva mist regementet, då dem bäst gjordes hjälp behof, då kom han. Och gifves oss därmed tillkänna, när Kristus vill komma till oss, det är när som allra värst står till med oss och vi äro under de främmandes våld komna, när djäfvulen, synden, döden och helvetet regerar öfver oss, då är tid, att Kristus, som frälsaren är, komma skall, ja, då vill han komma, ty förr är hans tid icke kommen. Oss görs icke hugsvalaren behof, förr än sorg och bedröfvelse påkomma. Och låter Kristus påskina i sin födelse, till hvad han kommen var, det är till att lida jämmer och bedröfvelse, ty i sådan motto begyntes hans lefverne.“
Det som kanske mest väcker ens förvåning, då man läser dessa predikningar, är den fullständiga frånvaron af alla utfall, mot olika tänkande. Man är ju van att föreställa sig Olavus Petri såsom den hetsige, uppbrusande protestanten, som icke vägde så noga, om hans ord drabbade väl omildt. Här däremot läser man en författare, som nästan ängsligt undviker allt som kan såra och som i den evangeliska predikan icke vill inblanda det religiösa hatets galla. Man finner en man, hvilken hyser en orubbligt fast tro på den evangeliska sanningens egen makt och som därför försmår att tillgripa andra medel. Det är möjligt, att Olavus’ äldre, otryckta predikningar haft ett mera stridbart innehåll, men några antydningar härom hafva vi knappast. Till och med i den nyss omtalade klagoskriften, hvilken in-
