hafva stått dem emot och stillat sådant buller, men då var det för sent. De kunde då genom inga lämpor komma det åstad, ehvad det gälla skulle“, och Uplandsbönderna blefvo härigenom så förbittrade, att de hart när gjort uppror, “gifvandes den evangeliska lärdomen skulden“. När konungen återkommit till hufvudstaden, kallade han till sig icke blott den tyske predikanten, utan ock mäster Olof och mäster Michel samt förebrådde dem i starka ord detta ofog. “Predikanterne — d. v. s. mäster Olof och mäster Michel — gjorde sin ursäkt, att de rådde det intet före, utan det var dem högeligen emot, att sådant någontid skulle hända. Dock kunde de härmed icke fulleligen ställa honom till frids; han gaf dem ju skulden till, att de icke strax i förstone gjort motstånd.“
Då man läser denna berättelse, bör man först uppmärksamma, att den citerade krönikan är så att säga Gustaf Vasas officiella historia, ämnad att vara ett uttryck just för konungens egen uppfattning af de händelser, som timat under hans regering. Och hur en man med Gustaf Vasas praktiska sinne skulle uppfatta dylika svärmerier, är ej svårt att fatta. Likaså kan man förstå, att han — liksom för ofrigt Upplandsbönderna skulle gifva den evangeliska rörelsen och dess målsmän skulden hårför; Melchior uppträdde ju sjálf såsom evangelisk predikant.
En annan fråga år, om Olavus haft någon makt att undertrycka dessa oroligheter. Något inflytande i hufvudstaden hade han ännu svårligen kunnat förvärfva sig, enär han endast vistats där i några månader, och någon officiellt kyrklig ställning hade han ej; med
