35
äro nämligen Luthers mera polemiska predikningar uteslutna, i hvilka berördes “många missbrukningar, som i kristenheten uppkomna äro, hvilka till äfventyrs icke ville gagna dem, som ännu svaga äro“. Hans egen postilla, som här bebådas, förklaras blifva sådan, att “de svaga som minst däraf förargas kunna“ . På kyrkomötet i Örebro 1529, där Olavus Petri och Laurentius Andreæ vål dikterade de flesta besluten, förbjödos predikanterna uttryckligen att “inbördes beskria hvarandra af predikstolen“; i stället skulle de enskildt gifva hvarandra tillkänna, hvad de hade att anmärka, “på det att icke folket skall förargas“.
Om hans senare, mera politiska predikningar får jag i ett annat sammanhang tillfälle att tala. Jag vill i stället nu öfvergå till en sida af hans värksamhet, hvilken — såsom redan antydts af ett citat från hans postilla — af honom fattades såsom stående i närmaste samband med den evangeliska predikan. Denna sida af hans värksamhet, på hvilken jag här anspelat, är hans förhållande till den första svenska öfversättningen af det nya testamentet. Tyvärr är dess historia ganska dunkel, och jag vill ej göra anspråk på att meddela några säkra fakta. Hvad man känner om denna sak är i korthet följande.
Den första underrättelse vi äga rörande denna viktiga fråga år från sommaren 1525. Ärkebiskopen, Johannes Magnus, skref till Brask, att konungen för honom framhållit nödvändigheten af en svensk bibelöfversättning, och på grund af denna befallning hade ärkebiskopen skridit till utförandet af denna plan på så sätt, att han gifvit de olika domkapitlen samt några
