38
räknar, att han skall kunna latin, utan hvar han eljes hafver de dygder, som beskrifna äro, är han god nog för prest, ehvad tungomål han uti år.“ Men äfven i latinet voro presterna “ganska skröpliga“ och kunde för den skull ej lära sin menighet Guds ord. “För den sakens skull är nu i förstone det nya testamentet här utsatt på svenska, att fattige, enfaldige prester, som föga latin kunna och oförfarne äro i skriften, och desslikes andra kristna människor, som i bok läsa kunna, måga här åtminstone hafva enfaldeliga texten, såsom han utaf evangelisterna och apostlarna skrifven är.“
Med stor blygsamhet talar öfversättaren om sitt eget värk . “Kan ock — säger han — med tiden denna förtolkelse förbättras och klarare utsatt varda och med mindre omak än det nu skedt är; dessförinnan är denna förtolkelse väl sådan, att man henne nyttja kan, och är icke förbjudet, att hvar något finnes härutinnan försedt vara, antingen af tolken eller präntaren, det icke så skickliga står som det sig borde, att då den som rätt förstånd hafver må det rätta, i hvilket tolken intet räknar sig vara skedt för när, utan beder därom.“
Intet öfversättarnamn stod att läsa på titelbladet, och den äldre protestantiska litteraturen innehåller ingen bestämd uppgift om den man, hvilken utfört detta för den evangeliska läran så grundläggande arbete, men historieskrifvaren Messenius, hvilken skref i början af 1600-talet, nämner att arbetet utförts af “Olavus Petri och hans kamrater“. Andra hafva — hufvudsakligen med stöd af ett yttrande af Johannes Magnus — förmodat, att Laurentius Andreæ varit den egentlige öfver-