äfven till att bryta mot kyrkans lag om celibatet. I Tyskland hade väl åtskilliga af den evangeliska lärans förkunnare redan förut vågat detta steg; Bugenhagen hade gift sig 1522, Luthers vän Link, augustinerordens forne vicarius, hade 1523 följt dennes exempel, och Luther hade öppet uppmanat sina vänner att bryta mot det kyrkliga celibatstvånget, men i Sverige var detta steg oerhördt, och väckte äfven ett oerhördt uppseende. Brask skref genast till konungen och bad denne att “för Guds skull hjälpa detta till rätta“. Men Gustaf Vasa blef honom ej svaret skyldig. “Strax — skref han — vi fingo eder skrifvelse, hade vi honom för oss, undervisande honom eder skrifvelse och de skäl därutinnan voro och begärandes veta, huru han den gärning emot gamla sedvänjor försvara ville. Gaf han oss för svar, att han det väl så med Guds lag försvara ville, att därom ingen nöd eller fel vara skall inför rättfärdiga domare, som besinna kunna, om Guds lag icke bör gå före alla människors lag. Efter sådana hans svar, att han villig är att svara därom till rätta, kunna vi honom det icke förvägra. Dock efter vi höra, att utrikes ske nu många sådana giftermål, förmoda vi, att här blifver väl med tiden omhandladt, hvad lofligt eller olofligt är, där vi ock någon rättelse efter taga må här i riket.“ Olavus själf afsände en längre försvarsskrift till Brask, som säger den hafva innehållit många ord och få skäl. Någon rättegång blef emellertid ej af.
I sitt nyss citerade bref till Brask framkastar konungen tydligen tanken på en disputation mellan de olika åsikternas målsmän. I Tyskland voro dylika mycket på modet, och genom dem fingo åhörarne onek-
