samhet. Påfven kunde ej längre hjälpa de svenska prelaterna, ty han hade full sysselsättning med den religiösa rörelsen i Tyskland, och Danmark, som under unionen alltid varit de svenska upprorsmakarnes säkra beskärm, kunde efter Stockholms blodbad ej längre användas som bundsforvant. Det katolska partiet hade således ingenting annat att göra än att böja sig för öfvermakten, och Olavus Petri hade därför icke — såsom man förmenat — något omedelbart inflytande på riksdagsbeslutet, men väl ett stort medelbart genom den värksamhet han förut utofvat bland menige man.
Ungefär samtidigt råkade Olavus i en annan strid, hvilken ehuru mindre betydande likväl blef vida mera hetsig. En dansk karmelitermunk, vid namn Paulus Helie, en begåfvad, men ombytlig och grälsjuk man, hade i ett öppet bref till den danske marsken Tyge Krabbe gjort ett försåtligt angrepp på Luther. Detta bref spreds i talrika afskrifter i Sverige och tyckes äfven där hafva väckt stor uppmärksamhet. Såsom en bland hufvudpunkterna i den anklagelseskrift, han utslungade mot protestantismen, framhöll Paulus det politiskt revolutionära draget i Luthers lära. Luther — sade han — uppmanade till uppror mot öfverheten och dref den satsen, »att alla skola vara lika goda och mäktiga, att ingen skillnad vara skall mellan fattig eller rik, lekt eller lärd, så att sådana uppror äro där vordne, att den ene tvår sig i den andras blod». Såsom häraf framgår, sökte han på ett ganska bakslugt sätt att ställa det tyska bondeupproret i samband med reformationen och göra Luther ansvarig för alla de sorgliga öfverdrifterna i denna folkrörelse.
