48
sagt: när som någon varder skickad till konung bland eder, då skall han icke hafva stor rikedom eller många pund guld och icke skall han häller utaf högmod berömma sig öfver sina bröder; hvi hafva nu konungar och furstar fått den rätt, att de må bruka deras menighet såsom ett rof och ett byte? Eller hvarför — frågar han senare — sättas nu i denna tid de män till sådant ambete, som äro mycket girige och icke synnerligen vise utom till att skatta och plåga, röfva och bränna det fattiga folk, som de hafva regemente öfver?»
Gustaf Vasa var man, hvilken var ovanligt känslig för kritik och som strängt höll på, att alla otillbörliga angrepp skulle med kraft tillbakavisas. Ingen var bättre kallad att taga till ordet för honom än Olavus Petri, hvilken ock i forbigående fått sina slängar af den satiriske karmelitermunken. Troligen var det därför på konungens uppmaning som Olavus grep till pennan, och svaret blef i det närmaste lika skarpt som de öfriga skrifter, hvilka utgåfvos på konung Gustafs befallning.
Men i slutet af denna i våra ögon — om än kanske ej enligt 1500-talets uppfattning hetsiga skrifvelse skymtar det dock fram, att författaren ogärna åtagit sig detta polemiska värf. »Att jag hafver — yttrar han — i denna och min förra skrifvelse något bitterliga gått saken igenom, är icke skedt (det jag bekänner) af en så kristlig saktmodighet, som det hade bort, utan som din hätska skrifvelse tillkräfde. Du hafver därtill gifvit tillfälle och orsak, men jag vet väl, att Herrans tjänare ej skall träta, utan vara spakfärdig
