bättre emot dem än med en sann bekännelse, att de hafva sådana förtjänt, och en innerlig bön inför Gud, för ty att Gud, som den plågan hafver lagt dem uppå, han kan ock bäst taga henne ifrån dem igen.“
Många af dessa reflexioner voro ganska sannolikt nedskrifna just med tillämpning på samtidens politiska förhållanden, och Gustaf Vasa förstod också dessa endast halft beslöjade hänsyftningar. Då t. ex . Olavus behandlade Magnus Ladulås historia, hade han talat om “dem, som utan all beskedlighet vilja rappa allt till sig“, och fortsatte: “och detta namnet Ladulås är ett ärligt namn, där konung Magnus hafver haft större heder och pris utaf, än han hade vordet kallad en romersk kejsare. Ja, det finnes icke många i världen, som kunna kallas Ladulås. Ladubrott hafver alltid i världen varit mera allmänt.“ Konungen försummade ej att göra tillämpningen, och i den anklagelse, som kort därefter riktades mot Olavus Petri, upptogs också detta yttrande.
Samtidigt höll Olavus Petri några predikningar, i hvilka han utvecklade sina åsikter om en konungs plikter, och denna kritik var naturligen ägnad att än ytterligare öka konungens förbittring. En brytning kunde snart ej längre undvikas.
De hade varit ense om kyrkogodsens indragning, men om sättet för de indragna godsens användning skilde sig deras meningar. Gustafs skötesynd var ett väl långt drifvet förvärfsbegär. Han indrog gods och stundom nästan plundrade sina undersåtar, utan att något direkt utgiftsbehof alltid förelåg, endast för att ytterligare fylla sin skattkammare. Men en rik konung