60
var då en mäktig konung, och en mäktig konung betydde en stark regering, som kunde värna landet för yttre fiender och upprätthålla den förut alltid störda friden i det inre. Konung Gustafs skattkammare var därför en borgen för det nya samhällsskickets bestånd och för landets lycka, äfven om icke allt som låg där kommit dit på fullt laglig väg.
Olavus Petri ställde sig på en annan ståndpunkt. Han antydde i sin krönika, att den så smädade katolska kyrkan dock användt en del af sina inkomster till fromma ändamål såsom fattiges underhåll, upprättandet af sjukhus o. s. v., och att denna kyrka likväl sörjt för både den högre och lägre bildningen, dels genom den undervisning, som gifvits af prester och munkar, dels därigenom att kyrkan underhållit svenska studenter vid främmande universitet. Han ville därför, att de indragna godsen företrädesvis skulle användas i filantropiens och kulturens tjänst, men hårför hade Gustaf Vasa ej sinne; skolorna och den allmänna bildningen kunna under hans regering snarare sägas hafva gått tillbaka än framåt.
Denna divergens mellan konungen och hans inflytelserike undersåte var endast en sida af den större och egentliga meningsskillnaden dem emellan. Olavus Petri satte — såsom jag nyss nämnde — statsmaktens främsta uppgift i reformationens utbredande. Såsom Guds ställföreträdare var konungen i främsta rummet skyldig att värka för folkets moraliska och religiösa uppfostran. Gustaf däremot fattade statens uppgift på ett mera modernt sätt; han hade värkligen en känsla af, att dess uppgift var af företrädesvis rättslig och
