icke moralisk art, och han såg i reformationen nästan uteslutande en ekonomisk och politisk revolution.
Hvad reformationens rent politiska innebörd beträffade, skilde de sig ock . Båda hade vändt sig mot påfvemakten, Olavus Petri därför att denna makt innebar ett samvetstvång, som han ansåg strida mot den kristliga friheten; konungen däremot, därför att denna myndighet var utländsk och hindrade den svenska regeringen att utöfva den suveränitet, som han ansåg, att denna ägde rätt att fordra. Men fullkomligt afskaffa själfva makten ville han ej. Han endast öfverflyttade den i vissa fall i sin hand och fordrade — såsom han skref — “att undersåtarne skulle vara hans bud lydige så i världslige saker som i religionen“. Men därmed var Olavus Petri å andra sidan ej nöjd; i stället för påfven i Rom hade man fått en annan på kungatronen, och dennes makt var desto farligare som den utöfvades på närmare håll.
1539 brast det löst. På hösten hölls ett kyrkomöte i Upsala, om hvilket man tyvärr känner ganska litet. På detta tyckas Laurentius Andreæ och Olavus Petri hafva uppträdt mot konungens nya kyrkopolitik, som hotade att fullständigt bringa kyrkan under den världsliga maktens lydno. Förhandlingarna fortsattes på ett möte i Örebro i december samma år, och under detta fängslades Laurentius Andreæ och Olavus Petri samt anklagades för högförräderi.
Anklagelseskriften, som utmärker sig för en äfven för denna tid påfallande brist på reda, gör intryck af att hafva tillkommit efter någon häftig sammandrabbning, hvarvid den hetlefrade konungens vrede kokat
