62
öfver. De flesta beskyllningarne äro fullkomligt allmänt hållna och gå ut på förräderi och illfundighet, men bakom dessa ofta osammanhängande tillvitelser märker man ett länge doldt missnöje. Konungen går igenom hela deras lif och finner öfverallt anklagelsepunkter. Han berör deras förhållande till vederdöparoroligheterna, hvilka timat femton år tidigare, han talar om en fem år förut afdömd sammansvärjning, hvilken Olavus Petri fått veta såsom bikthemlighet och därför ej yppat — hvilket konungen då ej tyckes hafva ansett brottsligt —, han klagar öfver att Olavus Petri såsom Stockholms stads sekreterare sökt skaffa staden en sjalfständigare ställning än den konungen ansåg förenlig med sin myndighet o. s. v.
Men själfva grunden till konungens ovilja låg nog djupare. Då och då skymtar det fram, att de båda anklagade betraktade sig såsom hufvudmän för ett protestantiskt parti, hvilket icke i allt ville foga sig efter konungens önskningar. Mäster Lars hade “gifvit före, att han med sin evangeliska hop var så stark som Hans Majestät“, och i inledningen yttrar konungen de betecknande orden, att han hittills haft fördrag med de båda anklagade, “uppå det att hos den oförståndige pöbeln icke någon förargelse skulle förmärkt blifva, hvilken predikanternas gärningar understundom mycket mer än Guds ord anse.“
Det som kommit måttet att rinna öfver, var de historier och skrifter, som de låtit utgå och i hvilka de “Hans Kungl. Majestäts goda rykte och lämpe uti all världen subtiligen och skickeligen difamerat och beskriat. Desslikes hafva de ock gemenligen uti deras predikan alltid med deras Herodem och Pharaonem igenom svinde,
