framtiden till mötes och som i den nya läran äfven såg uppslaget till ett nytt lefverne, men då åren kommit med sin bittra erfarenhet, fann han, att “världen är alltid sig själfvo lik“. Någon andlig pånyttfödelse hade ej följt i reformationens fotspår, snarare hade syndens skuggor fallit allt tyngre öfver mänskligheten, och på det stundande Gudsriket på jorden kunde han nu ej längre tro.
Om tvänne af den kristna kyrkans första missionärer hade han yttrat i sin krönika: “De gode män Adelvard och Staffan hade en god mening, men liten beskedlighet, och för den skull föll det åter snart ned, som de med deras predikan uppbyggt hade. Det hörer beskedlighet till att predika för oförståndigt folk och handla så med dem, att de varda däraf förbättrade, ty afguderiet skall förr tagas af hjärtat än af altaret.“
Vid lefnadens afton fann han, att han själf knappt åstadkommit något mer än de gamla hednaapostlarna. Han hade väl drifvit afguderiet från altaret, men afguderiet i hjärtat satt fortfarande lika fast rotat, och hans uppmaningar till regeringen att ingripa mot folkets synder, hade ej åstadkommit mer än Johannes predikan inför Herodes. Världen var sig själfvo lik.
Det ligger något djupt gripande i den hopplösa sorg, som uttalade sig i hans sista skrifter. “Tron är utsläckt och kärleken förkolnad, och världen synes i alla stycken på det högsta nu kommen vara, så att hon för ondska och arghets skull icke skall kunna längre ståndande blifva, utan hon måste nu snart genom eld förgången varda, såsom den förra världen förgicks genom vatten. Och såsom Noak predikade i sin tid
