DUGGREGNET
ännu brunnit ned i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.
Hör nu på:
Den gode guden blef för någon tid sedan så förtörnad öfver människornas dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem allesamman i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen var, då allt lefvande förgicks i floden. Men tyvärr, han hade en gång i ett sentimentalt ögonblick lofvat Noak att aldrig göra så mera.
»Hör på, min vän,» sade han därför en dag till djäfvulen. »Du är visserligen icke något helgon, men du har stundom goda idéer, och man kan resonera med dig. Människorna äro dåliga och vilja icke bättra sig. Mitt tålamod, som är oändligt, har nu tagit slut, och jag har beslutat att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare.
- 114
