DUGGREGNET
ty han var smickrad och rörd, och därefter haltade han hem.
Men den gode guden sade till sig själf:
»Hädanefter skall det alltid duggregna. Molnen skola aldrig skingras, dimman aldrig lyftas, solen aldrig lysa mer. Och det skall vara skumt och grått till dagarnas ände.»
Och det vardt så.
Paraplymakarna och galoschfabrikanterna gladde sig i början, men det dröjde icke länge, innan löjet stelnade också kring deras läppar. Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid ha nödgats sakna det. De glada blefvo tungsinta. De tungsinta blefvo vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke längre, och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna
- 116
