DUGGREGNET
öfverbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De lefvandes antal aftog, och deras bostäder stodo öfvergifna. Man stadgade dödsstraff på själfmord; ingenting hjälpte.
Mänskligheten, som genom så många generationer drömt och diktat om en evig vår, gick nu sina sista tider till mötes genom en evig höst.
Dag för dag skred förstörelsen fram. Landsändar lades öde, städer föllo i ruiner. På torgen samlades hundarna och tjöto; men i gränderna gick en gammal halt man omkring från hus till hus med en påse på ryggen och samlade själar. Och hvarje kväll haltade han hem med påsen full.
Men en afton haltade han icke hem. Han gick i stället till himmelrikets port och rakt fram till den gode gudens tron. Där stannade han och bugade och sade:
