HISTORIELÄRAREN
världshistoriens mest spännande episoder. Han ville alltså att man skulle skratta, och det gjorde man också. Hans lektioner blefvo oafbrutna paroxysmer af skratt, men det var icke åt hans kvickheter man skrattade, ty dem förstodo endast få; det var åt hans egen löjlighet. I stället för att vara vår tuktomästare blef han vår hofnarr. Mot honom kunde man tillåta sig allt. Man tog upp stora förråd af kardborrar i klassrummet och förvandlade lektionen till en batalj; och det hjälpte icke, då läraren på det bevekligaste bad, att man åtminstone icke skulle kasta på honom, ty det roligaste och mest spännande var naturligtvis just att kasta på honom, helst om man kunde träffa honom i håret... Och när det en dag blef bekant, att den gamle ungkarlen ämnade gifta sig, satte man under frukostlofvet ihop ett lyckönskningstal på det miserablaste latin, i hvilket förekom åtskilliga absolut otillständiga råd
