Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

HISTORIELÄRAREN


med gråten i halsen och rusade ut i korridoren med rockskörten flaxande om benen.

Det var naturligtvis ingen där.

Men läraren var så blek, när han kom tillbaka. Han gjorde ett fåfängt försök att fortsätta den anekdot han nyss hade börjat; rösten svek honom. Han sjönk maktlös ner i sin gulbetsade karmstol och grät.

Det gick sönder för honom, den gamle mannen; han såg ruinen hota, och så detta... Det brast för honom, det var ingenting annat att göra än att gråta, och han grät.



126