Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

GYCKLAREN


göra något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan jag stod där, fängslades min uppmärksamhet af ett egendomligt uppträde, som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten gosse i en af de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elfva år, låg utsträckt på ryggen, omgifven af en mängd andra gossar i en ring. Deras ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck af elak nyfikenhet, som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke med utstående kindknotor, som gjorde intryck af att vara mycket stark för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.

»Du är min slaf,» sade han till gossen på marken, »är du inte? Säg: ’Jag är din slaf!»’

»Jag är din slaf,» svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det icke var första gången han sade det.

135