MARDRÖM
af sig själf, ty jag känner ingen vind blåsa; det är stilla som om natten.
Jag gick och tuggade på ett strå och tänkte på ingenting. Vägen slingrade hvit och smal mellan åkrarna. Säden stod manshög på ömse sidor.
Med ens hörde jag någon kvida och jämra sig i närheten. Jag gick vidare, någonting midt emellan rädd och likgiltig, och försökte inbilla mig själf att jag ingenting hört, att det berodde på något misstag.
Men jämmern tilltog, och nu var det alldeles bredvid. Jag kunde icke gå vidare. Benen ville icke bära mig. Jag hade en förnimmelse af att det väntade mig någon pinsam episod, som jag till på köpet upplefvat någon gång förut, för länge sedan.
Jag böjde undan säden. Där låg en gammal man på marken och kastade sig kvidande af och an. Jag kände icke
- 146
