ATT DÖDA
försvann som en prick i det blå. Denna ständiga otur gjorde oss så vidunderligt elaka, att vi till sist ansågo det vara en hederssak för oss att döda en liten fågel, på hvad sätt det än skulle ske.
Så hände det en dag — och det var icke i skogen, utan i en vrå af trädgården, som hörde till landtstället där vi bodde — att vi i en buske fingo se en liten fågelunge, som ännu icke hade lärt sig att flyga, utan bara kunde hoppa från gren till gren. Utan att betänka oss ett ögonblick, smögo vi oss så nära som möjligt och sköto af våra slangbågar. Fågelungen föll till marken; men den var icke riktigt död. Den låg där i gräset med vidöppen näbb, och i näbben rörde sig den lilla tungan. Också ögonen lefde. Vi stodo villrådiga, blodröda af blygsel, och sågo på hvarandra. Hvad skulle vi göra? Skulle vi döda den? Och sedan, hvad skulle vi göra med en liten död fågel?
