ATT DÖDA
annat ljud än af pendylen, som pickade på kakelugnsfrisen, och af bladen, som jag vände. Det var en dimmig höstkväll; stadens alla osunda dunster trängde in i rummet och förgiftade mitt lynne. Då och då såg jag upp från boken och ut genom fönstret: den döda och tomma Alstern i dimma, gasblossen på Lombardbrücke...
Med ens kände jag något, som rörde vid min hand. Det var en jättestor spindel, luden och fet, som kröp öfver min hand och ned i boken, som jag läste. Då han såg, att jag betraktade honom, började han springa. Jag sprang upp från stolen och kastade boken långt ifrån mig, blek af fasa. Men spindeln hade redan hunnit springa utför mitt ena ben och ned på golfvet; som ett trådnystan rullade han midt öfver rummet med en fart, som om han haft eld i bakbenen. Jag måste döda honom; jag kände det som enkelt nödvärn. Jag
