SOTARFRUN
skrämma barnen med då de äro stygga, och likväl är det sant.
Det skall ha varit en lördagsafton i maj det passerade.
Gården ligger tyst, gatan är tyst. Kanhända någon gnolar en visa genom ett köksfönster, eller att några barn leka nere i gränden... Den sjuke är ensam i sitt rum. Han räknar kvarter och minuter. Det är vår nu där ute. Snart är det sommar. Skall han aldrig mera komma upp från sitt läger, aldrig mera höra skogen gnola och hviska, aldrig som förr kunna mäta dagen med stunder af verksamhet och stunder af hvila? Och Magda... Om han blott icke alltid såg hennes ansikte för sig med den vilda skrämsel i blicken, som hon hade, då styfmodern grep henne om handleden. Icke behöfde hon vara rädd. Icke vågade den elaka kvinnan på allvar göra henne något ondt, då hon visste, att han hade valt henne till sin brud.
