Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

SOTARFRUN


håller af honom, och att hon gärna vill lida ondt för sin kärleks skull.

Och först då skymningen kommer, kysser hon honom för sista gången och smyger ut ur huset. På gården stannar hon en minut och ser uppåt fönstret till det rum, där han ligger ensam på den hvita bädden med hennes mandelblommor och violer på täcket. Då hon vänder sig om för att gå in i det lilla rummet i gårdsflygeln, står hon ansikte mot ansikte med fru Wetzmann, och hon ger till ett litet skrik.

Det finns ingen lefvande människa på gården, ingen mer än de två. Rundt omkring stå väggarna och stirra på dem i mörkningen med tomma, svarta fönster, och den gamla linden skälfver till inne i sin vrå.

»Du har varit där uppe,» säger sotarfrun.

Jag trodde alltid som barn att hon log, då hon sade detta, och att hennes

32