SOTARFRUN
Likväl tog det hårdt på den gamle mannen. Han gick icke mera till källaren för att dricka toddy, utan satt oftast hemma i en skinnklädd stol och stafvade i en gammal bibel. Han föll af och blef tyst och besynnerlig, och det gick icke ett år, förrän också han var död och lagd i jorden.
Sonen Fredrik tillfrisknade så småningom; men han blef aldrig färdig med sin prästexamen, ty både hans fattningsförmåga och hans minne hade blifvit försvagade. Man såg honom ofta gå med blommor till Magdas graf; han gick framåtlutad och mycket fort, ja, han nästan sprang, som om han haft en mängd angelägna ärenden att uträtta, och merendels hade han också ett par böcker under armen. Till slut blef han alldeles svagsint.
Och sotarfrun? Hon tycks ha varit en stark natur. Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa,
