PELSEN
min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i pels,» sade doktor Henck till sig själf.
Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.
»Nu hör jag henne i salongen,» tänkte doktor Henck. »Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat hvar gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.»
Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i pels, än hon eljes brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Därefter borrade hon hufvudet i hans pelskrage och hviskade:
»Gustaf är inte hemma ännu.»
»Jo,» svarade doktor Henck med
- 44
