KYRKOFADERN PAPINIANUS
tankfullt sina grofva skor, på hvilka regnet droppade ned från hans paraply. Hans ansikte belystes nu skarpt af gasrampen i ett butikfönster. Han hade godmodiga och groft skurna drag. Ansiktsuttrycket var matematikerns eller schackspelarens, som grubblar öfver ett svårt problem.
»Ingalunda obetingadt,» svarade han slutligen. »Jag är i denna punkt närmast böjd för att ansluta mig till den mening, som fordom uttalades af kyrkofadern Papinianus. Han ansåg nämligen, att det alltför mycket skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att den kunde korrigeras af den gudomliga. Den senare har, enligt Papinianus, öfverlåtit hela sin kraft på den förra. Han ansåg det därför nödvändigt och godt, att den, som här på jorden blifvit orättvist, men under iakttagande af alla lagliga former dömd till döden, i det kommande lifvet blefve fördömd.»
- 54
