VOX POPULI
Då klockan slog tre steg jag ut ur Biblioteket, trött af forskarmödorna inom dess svala murar och fullastad med böcker så tjocka som jag aldrig blir och så lärda att ni icke ens skulle förstå titlarna, om jag räknade upp dem.
Det var en varm och välsignad sommardag. Jag vek af in på en sidoväg under de stora gröna träden. Och så förde mig slumpen omsider till den kulle, där Farfadern sitter orörlig och tyst och drömmer, medan gossen sofver i hans knä.
På soffan framför bronsgruppen sjönk jag ner tillintetgjord, kastade böckerna till höger och vänster om mig, tände en cigarrett och slöt ögonen till hälften. Jag har märkt att man ser världen mera syntetiskt då man ser den med halfslutna ögon; alla linier bli renare och enklare, alla obehöfliga och förvirrande små nyanser drunkna, figurerna glida fram och tillbaka öfver
