VOX POPULI
naturligt och i sin ordning, att han genast fattas af ett outsläckligt hat till denna grupp: eljes vore han en dålig hund.
»Vaff!» säger han och rusar upp emot bronsgruppen med sådan ilska, att de gamla fruntimren bli skrämda och genast tystna. »Vaff, vaff, vaff!»
Pantomimen börjar nu bli liflig: å ena sidan den lilla hunden, som med fradga kring munnen och ögonen lysande af trohet och ilska gör språng på språng mot sin nya dödsfiende, medan han skäller: »Vaff, vaff, vaff!» — å andra sidan de två bleka, magra, svartklädda och gräsligt fula gamla fruntimren, som med förenade krafter draga i snöret och endast tum för tum lyckas förflytta sig själfva och hunden, tills de slutligen glida ut i kulissen till vänster.
»Vaff!» säger den lilla hunden ännu en gång innan han försvinner, och därmed är han ute ur historien; men historien är icke därför slut.
- 60
