SKUGGAN
ens blifvit skumt; de små husens portar skymtade likt svarta hål genom drömmens osäkra dager, och en gammal man med ett bloss i handen gick omkring och tände en lykta här och en lykta där.
Vi stannade i porten till mitt hus. Det var det hus, i hvilket jag bodde som barn och som nu för länge sedan är borta tillika med gatan och trädgårdarna och körsbärsträden. Vi stodo i skymningen och hviskade och smekte hvarandras händer, och tiden blef borta i en kyss.
»Och den röda rosen?» frågade jag henne. »Har den kanske vissnat?»
»Nej,» svarade hon, »ännu har den icke vissnat. Se här, den har stungit min barm till blods, och jag längtar efter att få gifva dig den. Men jag vågar icke. Nej, jag vågar icke!»
Och hennes ögon stodo fulla af tårar, då hon sträckte ut armen och höll
- 66
