SKUGGAN
rosen ut mot den strimma skymningsdager, som föll in genom porten. Jag kunde icke hejda mig, jag fattade hennes hand med mina båda, och jag tryckte den röda rosen till min mun och kysste den.
Det svindlade för mitt hufvud, det blef svart för mina ögon, och jag glömde allt. Men då jag åter kom till mig själf, stod hon, som jag älskade, längre bort ifrån mig än nyss, hennes hy var blekare, och hon hade något smärtsamt i uttrycket kring munnen. Jag ville närma mig, men se, då gled en skugga mellan mig och henne. Den var grå och blek, och den var märkt af Fattigdomens naglar. Jag ville skjuta den åt sidan, men den var starkare än jag; och medan vi brottades, jag och min skugga, gled min älskade allt längre bort i drömmens skymning och försvann likt en flik af en blek dimma — — —
Jag gick ut genom porten, och skuggan följde mig. Det var icke vår
