SPLEEN
ett mycket gladt lynne. Och ni själf, kära herre?»
»Ack, låt oss inte tala om mig, jag är en ohjälplig tungus. Det har jag varit ända sedan jag ärfde min moster.»
»Ja, jag vet det,» svarade jag tankspridd.
»Vet ni det?» frågade han och spärrade upp två stora, enfaldiga och melankoliska ögon. »Hvem har sagt er det?»
»Det faller ju af sig själft. Innan er moster dog var ni glad och munter, emedan ni hoppades att hon skulle dö, så att ni kunde fä ärfva henne. Så dog hon, och ni fick ärfva henne, och nu har ni inga flera mostrar som ni kan få ärfva. Alltså har ni ingenting att hoppas på vidare, och därför är ni ledsen. Det är ju så enkelt.»
Den stackars mannen stirrade nu icke blott med ögonen utan äfven med munnen. Hela hans själ stirrade mig till mötes genom tre enorma gluggar.
- 72
