EN KOPP TE
Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i hvilken jag kommer att afslöja humbugen i hela det moderna samhällslifvet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skrifva det i går. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande af diktarefeber vid skrifbordet i bara skjortan och började: »Oktoberskymningen bredde sig allt tätare öfver staden, medan höstregnet...» Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var en af mina vänner, som ville låna pengar — en bagatell, ett par hundra kronor — men han behöfde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå själf. Jag gick alltså — och på hemvägen, just utanför min port, träffade jag en annan af mina vänner, som
- 78
