EN KOPP TE
Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halfva vägen, märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skrifva, om jag gick hem och satte mig vid skrifbordet sådan jag var.
»Här till höger ligger en liten treflig kafé-restaurant,» sade jag till mig själf. »Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skrifver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartadt.»
Jag gick alltså in.
I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.
Ett enda litet bord var ledigt, och det stod midt i salen. Där slog jag mig ned.
»Får jag en kopp te,» sade jag till en af uppasserskorna.
Det blef alldeles tyst i salen. Rundt
