ungefär en mil längre ner, å sedan dess har jag sprungit omkring å försökt förmå folket här att göra någonting, men dom säger: 'Va' för slag! En så'n här natt och med en sån här ström! Du måste vara tokig! Gå till ångfärjan!' — Om ni vill fara dit å…»
»Ja, sannerligen skulle jag inte ha' lust, å tror, förbaska mig, att jag vill de' också, men vilken i helsefyr ska' betala mig för de'? Tror du, att din pappa…»
»Åh, med de' ä' de ingen fara. Fröken Hooker sa' mig särskilt, att hennes onkel Hornback…»
»Kors i alla tider! Är han hennes onkel? Hör du, lägg bena på ryggen till de' där ljuset du ser där borta å vik av åt vänster, när du kommer dit, å ungefär en kvart mil längre fram kommer du till krogen; säg dom där, att dom visar dig vägen till Jim Hornbacks gård, å han betalar nog kalaset. Men sinka dig inte på vägen, för han vill nog veta, va' du har att tala om för honom. Säg honom, att jag ska' sköta om, att hans systerdotter ä' i trygghet, innan han hinner till sta'n. Se så, ge dig i väg nu! Jag ska' bara gå opp runt om hörnet här och väcka min maskinist.»
Jag sprang i riktning mot ljuset, men så snart han vek om hörnet, vände jag om och gick ner till min båt öste den och rodde så oppefter stranden i spakvattnet så där en sex hundra famnar och stack mig undan mellan några vedskutor, för jag fick ingen ro, förr än jag sett ångfärjan ge sig i väg. Men på det hela kände jag mig riktigt belåten med mig själv, för att jag hade gjort mig allt detta besvär för de skälmarna, för det skulle inte många ha gjort detsamma. Jag önskade, att fru Douglas hade vetat det, för jag tänkte, att hon nog skulle ha känt sig stolt över att jag hjälpte de skälmarna, då skälmar och kanaljer ä' de' slags människor, som frun och hennes gelikar mest intressera sig för.
Det dröjde inte länge, så kommer vraket, svart och