dystert, drivande utför floden. Det liksom gick en kall rysning genom mig, och så rodde jag fram till det. Det låg mycket djupt, och jag såg genast, att det inte fanns mycket hopp för de levande varelser, som kunde vara ombord. Jag rodde runt omkring vraket och ropade ett par gånger, men det kom inte något svar; det var dödstyst överallt. Jag kände mig en smula nedstämd för de tre bovarnas skull, men inte mycket, ty tänkte jag, om de kunde stå ut med det, nog kunde jag det.
Så kom ångfärjan, varför jag gav mig ut till mitten av floden, roende snett med strömmen; då jag tyckte, att jag var utom synhåll, vilade jag på årorna och vände mig om och såg, huru färjan gick och luktade runt omkring vraket efter fröken Hookers kvarlevor, emedan kaptenen naturligtvis begrep, att hennes onkel Hornback ville ha dem; men inom en liten stund uppgav ångfärjan försöket och styrde inåt land, och jag högg i årorna och skyndade med ilande fart nedåt floden.
Jag tyckte det dröjde alldeles oerhört länge, innan Jims ljus visade sig, och när det äntligen tindrade fram, såg det ut, som om det varit tusen mil dit. Då jag kom fram, började himlen på att ljusna en smula i öster, varför vi strävade mot en ö och gömde flotten och sänkte båten och gingo till kojs och sovo som gråstenar.
XIV.
Då vi några timmar senare vaknade, gingo vi igenom allt det bagage, som tjuvarna hade stulit från vraket, och funno stövlar och täcken och kläder och en hel mängd andra saker och en väldig massa böcker och en kikare och tre lådor segarer. Ingendera av oss hade
