ena eller den andra av dom. Ä' en fransman en människa?»
»Ja visst.»
»Så må den och den ta honom, varför talar han inte då som en människa. Svara mig på de', om ni kan!»
Jag såg, att det inte tjänade något till att slösa flera ord på honom — man kan aldrig lära en nigger att ta reson — och därför lämnade jag ämnet.
XV.
Vi tänkte, att vi å tre nätter till skulle komma till Cairo vid yttersta ändan av Illinois, varest floden Ohio faller in i Mississippi, och dit var det vi strävade. Vi skulle sälja flotten och gå ombord på en ångbåt och fara uppför Ohio till fristaterna och komma ifrån alla bekymmer och all ängslan.
Andra natten började det bli tjocka, och vi styrde kurs mot en holme, för det dugde inte att försöka vara i rörelse i tjockan; men då jag paddlade i väg i kanoten med linan för att göra fast flotten, fanns det på holmen endast småbuskar att binda vid. Jag slog linan runt omkring en av dem, som stod på kanten av den tvärbranta stranden, men det var stark ström, och flotten kom dansande ned med en sådan fart, att han slet upp busken med rötterna och kilade i väg. Jag såg, huru tjockan slöt sig omkring honom, och jag blev så skrämd och nedslagen, att jag inte kunde röra mig ur fläcken på, som jag tyckte, nästan en halv minut — och då såg jag inte ett spår av flotten. Man kunde inte se på tjugu famnars avstånd. Jag hoppade i kanoten och sprang bak i aktern och fick tag i paddelåran och strök med henne ett tag bakåt, men kanoten rörde sig inte ur fläcken; jag hade i brådskan inte gjort loss fånglinan.
