när jag vaknade, skeno stjärnorna klart, dimman var alldeles borta och jag ilade med aktern före utför en stor krökning av floden. Genast jag vaknade, visste jag inte, varest jag befann mig, och jag trodde, att jag drömde; och när jag slutligen började erinra mig ett och annat från det närvarande, föreföll det mig allt som dunkla minnen från veckan förut.
Floden var här oerhört bred och hade den resligaste och tätaste skog på båda stränderna — den stod, så vitt jag kunde se i stjärnljuset, tät som en mur. Jag såg nedåt floden och upptäckte en svart prick på vattnet. Jag rodde bort till den, men när jag kom fram, var det bara ett par hopbundna sågtimmer. Sedan upptäckte jag en annan prick och satte i väg till den, och den här gången var jag på rätt stråt — det var flotten.
Då jag kom fram till den, satt Jim där och sov med huvudet mellan knäna och högra armen hängande över styråran. Den andra åran var avbruten, och flotten var belamrad med löv och grenar och nedsmord med smuts, så det syntes, att den hade haft en svår resa.
Jag gjorde fast kanoten och lade mig ned på flotten alldeles under näsan på Jim och började gäspa och sträcka ut knynävarna mot honom och sade:
»Hallå, Jim! Har jag sovit? Varför har du inte väckt mig?»
»Himmelska makter! Ä' de' ni, Huck? Åh ni ä' inte död — ni har inte drunknat — ni ä' tillbaka här igen? De' ä' för bra för att vara sant, sannerligen ä' de' inte för bra för att vara sant. Låt mig si på er, barn; låt mig få ta på er. Nej, ni ä' inte död! Ni ä' tillbaka igen frisk och sund, just samma gamla Huck — samma gamla Huck, Gud vare lov!»
»Va' går de' åt dig, Jim? Ä' du full?»
»Full? Har jag druckit något? Har jag haft tillfälle att dricka något?»
»Nå, men varför talar du så tokigt då?»
